Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
212
LOUISA M. ALCOTT

invände Margret och gick vidare med stor värdighet, under det Hanna och Laurie följde efter, skrattade, viskade, hoppade över stenar och buro sig åt som barn, såsom Margret sade för sig själv, ehuru hon gärna skulle velat sluta sig till dem, om hon icke haft sin bästa klänning på sig.

Under en eller två veckor uppförde sig Hanna så besynnerligt, att hennes systrar rakt inte visste vad de skulle tänka. Hon rusade till dörren när brevbäraren ringde på, var snäsig mot herr Brooke, när de möttes, satt långa stunder och betraktade Margret med förtvivlade blickar, sprang ibland upp för att skaka om och sedan kyssa henne på ett högst mystiskt sätt. Laurie och hon gjorde beständigt tecken åt varandra och talade om Den kluvna örnen, tills flickorna slutligen förklarade att de voro tokiga båda två. Fjorton dagar efter den lördag, då Hanna krupit ut genom fönstret, blev Margret, som satt och sydde vid fönstret mycket förargad över att se Laurie jaga Hanna genom hela trädgården och slutligen fånga henne i Amys berså. Margret kunde icke se vad som var på färde, men skrik och skratt hördes av två avlägsna röster, varjämte det lät som om den ena sökt rycka en tidning från den andra.

— Hur skola vi bära oss åt med Hanna? Hon vill aldrig uppföra sig som det anstår en ung dam, sade Margret suckande, under det hon betraktade Hannas och Lauries kapplöpning med missbelåten uppsyn.

— Jag hoppas att hon aldrig skall bli det. Hon är så rolig och söt som hon är, inföll Betty, som aldrig lät någon ana att hon var litet stött över att Hanna anförtrodde sina hemligheter åt någon annan än henne.

— Det är bra ledsamt, men vi kunna inte få henne comme la faut, tillade Amy, som höll på att göra sig ett nytt halskrås och fäst upp sina lockar, så att de klädde henne ännu bättre — två saker som föllo henne