särdeles i smaken, emedan hon med dem tyckte sig vara ovanligt elegant och lik en stor dam.
Några få minuter senare störtade Hanna in, varefter hon kastade sig på soffan och låtsade läsa i en tidning.
— Står det något intressant i den? frågade Margret i nedlåtande ton.
— Bara en liten berättelse, som det inte är mycket bevänt med, gissar jag, svarade Hanna och höll tidningen så, att man ej skulle kunna se vad den hette.
— Du gjorde bättre i att läsa den högt; då kunde vi åtminstone få någonting roligt och du själv slippa behöva visa ditt dåliga lynne, sade Amy i sin mest myndiga ton.
— Vad heter berättelsen? frågade Betty, som undrade varför Hanna gömde ansiktet bakom tidningen.
— De rivaliserande målarna.
— Det låter bra. Läs den för oss, bad Margret.
Hanna började nu läsa, efter att ha låtit höra en ljudlig harkling och ha hämtat djupt efter andan. Flickorna hörde på med spänd uppmärksamhet, ty berättelsen var romantisk och något patetisk och de flesta av de handlande personerna dogo i slutet.
— Jag tycker om den för det granna språket, ljöd Amys gillande anmärkning, då Hanna tystnade.
— Jag föredrar kärleksscenerna. Viola och Angelo äro två av våra älsklingsnamn. Är det inte besynnerligt? sade Margret och torkade sig i ögonen ty det unga parets kärlek fick ett tragiskt slut.
— Vem har skrivit den? frågade Betty, som uppfångat en skymt av Hannas ansikte.
Hanna sprang plötsligt upp från soffan, och då hon i detsamma kastade bort tidningen, fick man se hennes blossande ansikte, vari på samma gång avspeglade sig högtidligt allvar och stor upphetsning, en blandning av högst komisk effekt. Med högljudd stämma svarade hon nu:
