Vi gå och släpa här dag ut och dag in utan en smula omväxling, och bara då och då få vi roa oss litet. Vi skulle ha lika trevligt, om vi vore i en trampkvarn.
— Min Gud, så olyckliga vi äro! utbrast Hanna. Jag undrar verkligen inte på att du tycker det är svårt, stackars Margret, då du ser andra flickor ha goda dagar medan du bara får slita och släpa år ut och år in. Ack, den som bara kunde arrangera saker och ting åt er som jag gör det för mina hjältinnor! Du ser tillräckligt bra ut och är mer än snäll nog, tycker jag, och därför ville jag ha någon rik släkting, som ett tu tre testamenterade dig sin förmögenhet; och då skulle du uppträda som arvtagerska, stuka alla som varit elaka mot dig, resa utrikes och komma hem som »hennes nåd Någonting», omstrålad av en gloria av skönhet och elegans.
— Man får sig ingen förmögenhet på det viset nu för tiden; mannen måste arbeta sig till och kvinnan gifta sig till pengar. Det är en rysligt orättvis värld vi leva i! sade Margret bittert.
— Hanna och jag skola skaffa förmögenhet åt er alla; vänta bara tio år till och ni få väl se om vi inte göra det, sade Amy, som satt i ett hörn och modellerade fåglar, frukter och ansikten i lera.
— Jag kan inte vänta så länge och är rädd för att jag inte just har mycket förtroende för bläck och lera, fast jag är tacksam för era goda avsikter!
Margret suckade och såg åter ut i den frostbitna trädgården. Hanna mumlade någonting för sig själv och intog en förtvivlad ställning med båda armbågarna stödda mot bordet, och Amy modellerade med brinnande iver. Betty, som satt vid andra fönstret, sade småleende:
— Nu få vi bestämt två glada underrättelser, för jag ser mamma därute på gatan och Laurie kommer springande genom trädgården, och det ser ut på honom som han hade något roligt att berätta.
Båda inträdde nästan samtidigt; fru March med sin
