- »Fru March!
Er man är mycket sjuk. Kom genast.
S. Hale.
Blank Hospital, Washington.»
Vilken dödstystnad det rådde i rummet medan man lyssnade med återhållen andedräkt! Vad det mörknade besynnerligt utanför hemmet! Hur hela världen plötsligt tycktes flickorna ha blivit förändrad, då de trängdes kring modern med en känsla liksom om all deras lycka och stöd vore nära att bliva dem fråntagna! Fru March återvann snart sansen, läste om telegrammet och räckte därpå armarna mot sina döttrar, sägande i en ton, som aldrig gick ur deras minne:
— Jag måste resa genast, men det är kanhända för sent. Ack, mina barn, mina barn! Hjälp mig att bära detta slag!
Under några minuter hördes ingenting annat än ljudet av snyftningar, blandade med halvkvävda tröstande ord, ömma försäkringar om deltagande och förhoppningsfulla viskningar, som dränktes av tårar. Den stackars Elsa var den som först kom till besinning, och utan att den goda kvinnan själv visste det, var det hon som föregick de andra med gott exempel, ty arbetet var hennes universalmedel i all slags motgång och sorg.
— Herren bevare min älskade husbonde! Jag skall inte spilla ett ögonblick med att lipa utan genast göra i ordning era saker, sade hon hjärtligt, avtorkande tårarna med sitt förkläde och med sin grova hand deltagande kramande fru Marchs, varefter hon skyndade ut för att arbeta för tre.
— Elsa har rätt. Vi ha ingen tid att gråta nu. Gråt ej barn, och låt mig samla mina tankar, sade fru March.
De stackars flickorna försökte lugna sig, och deras moder satte sig upprätt i stolen, blek men fullkomligt sansad, och slog för ögonblicket bort sin sorg för att planera för sina barn och göra sig i ordning att resa.
