— Var är Laurie? frågade hon genast, efter att ha samlat sina tankar och bestämt vad som först måste ske.
— Här, fru March, låt mig göra någonting för er! utbrast gossen, skyndande in ur det närbelägna rummet, dit han dragit sig undan i känslan av att denna deras första sorg var för helig till och med att bevittnas av hans vänliga ögon.
— Telegrafera att jag kommer genast. Nästa tåg går tidigt i morgon bittida. Jag följer med det.
— Är det ingenting annat? Hästarna stå och vänta. Jag kan fara vart som helst — göra allt möjligt, utropade Laurie och såg ut som om han varit färdig att flyga till andra ändan av världen.
— Lämna ett brev till faster March. Hanna, ge mig penna och papper.
Rivande av den rena hälften från ett av sina nyss renskrivna ark, satte Hanna i ett ögonblick fram bordet åt modern, genast gissande att pengar måste lånas för den långa, sorgliga tiden och kännande att hon möjligen skulle kunna göra någonting för sin fader genom att lämna ett litet bidrag till den summa, som behövdes.
— Se så, Laurie, nu är det färdigt, men rid nu inte ihjäl er själv; det behövs inte.
Fru Marchs varning var synbarligen given för döva öron, ty fem minuter därefter sprängde Laurie bort på sin snabba häst som om det gällt livet.
— Spring upp på Föreningen, Hanna, och säg åt fru King att jag inte kan komma dit på någon tid. Köp på vägen de här sakerna, som pappa behöver. Jag skall packa ner dem; de komma bra till pass och jag måste bereda mig på att bli sjuksköterska. Det är inte alltid som det på sjukhusen finns allt vad som behövs. Spring över till herr Laurence, Betty, och bed att du får ett par buteljer gammalt vin. Jag är inte för stolt att begära för er fars skull; han måste ha det bästa av allt. Amy, säg åt Elsa att hon bär ner den svarta kappsäcken; och du, Margret,
