orolig, och Laurie skyndade ut för att söka reda på henne, ty man kunde ej så noga veta vad hon fått i sitt huvud. Laurie fann henne emellertid, och när Hanna inträdde i rummet, lästes i hennes ansikte en besynnerlig blandning av glädje och fruktan, tillfredsställelse och saknad, vilket retade hela familjens nyfikenhet, och förvåningen blev ännu större, då hon på bordet framför modern lade en rulle sedlar och med lindrigt darrande stämma sade:
— Låt mig få bidraga med det här, så att pappa inte behöver sakna något och snart kan komma hem.
— Mitt barn, varifrån har du fått dessa pengar? Tjugufyra dollars? Hanna, du har väl inte gjort något obetänksamt?
— Nej, det är hederligt förvärvade pengar. Jag har varken tiggt, lånat eller stulit dem. Jag har förtjänt dem, och jag tror inte att mamma skall banna mig, ty jag har bara sålt vad som var mitt eget.
Medan Hanna sade dessa ord tog hon av sig hatten, varvid ett utrop hördes från allas läppar, ty hennes rika, vackra hår var borta.
— Ditt hår! Ditt vackra hår! Ack, Hanna, hur har du kunnat göra det? Det enda vackra du hade! Mitt söta barn, det hade du inte behövt göra. Jag känner inte mer igen min Hanna, men jag älskar henne ännu högre än förut.
Dessa och liknande utrop uppgåvos av familjen, och Betty fattade ömt om det stubbade huvudet, men Hanna antog en likgiltig min, varav likväl ingen lät sig bedragas, och sade, i det hon med handen strök över vad hon hade kvar av sitt hår och försökte se ut som om hon tyckt att ingen skada skett:
— Det inverkar i alla fall ingenting på vårt folks öden, så det är inte värt du jämrar dig, Betty. Det kommer att göra min fåfänga gott; jag var på väg att bli högfärdig över min peruk. Och dessutom skall min hjärna må bättre nu sen jag blivit av med den stora kaluven. Jag känner
