— Tyckte du icke att det var rysligt när han först klippte till? frågade Margret med en rysning.
— Jag kastade en avskedsblick på mitt hår sedan perukmakaren klippt av det, och så var det slut. Jag lipar aldrig för sådana där småsaker, men jag måste ändå medge att jag kände mig så besynnerlig, då jag såg mitt kära hår ligga på bordet och vidrörde den korta borstiga stubben, som han låtit sitta kvar. Jag tyckte nästan att jag bara hade en arm och ett ben. Då frun märkte hur jag såg på mitt hår, tog hon ut en lång lock och bad mig behålla den. Den skall du få, mamma, såsom ett minne av den försvunna härligheten, men ett sådant här stubbhår känns så skönt, att jag tror att jag aldrig mer kommer att ha någon sådan där man som förut.
Fru March lindade ihop den kastanjebruna locken och lade in den i en byrålåda tillsammans med en kort grå. Hon sade endast: — Tack, mitt barn! men det låg någonting i hennes ansikte som manade flickorna att byta om samtalsämne, och därför överhopade de Brooke med de hjärtligaste tacksägelser för hans vänlighet mot modern samt uttalade sin förhoppning att morgondagen skulle bli vacker och att de skulle få många glada dagar, när deras fader kom hem och de fingo ägna honom sina ömma omsorger.
Ingen ville gå och lägga sig, då fru March klockan tio fått allt i ordning och sade: — Kom nu, flickor! Betty satte sig vid pianot och spelade sin fars älsklingssång; alla stämde i början in modigt, men tystnade utav inom kort den ena efter den andra tills Betty satt där ensam, sjungande av fullaste hjärta, ty musiken var alltid hennes ljuvaste tröst.
— Gån till vila och tala inte mer för i dag, ty vi måste vara uppe tidigt ooch behöva den sömn vi kunna få. God natt, mina älskade barn, sade fru March, då sången avstannade, ty ingen hade styrka att börja den omigen.
Därefter kysste flickorna modern och gingo till vila
15. — Unga kvinnor. II.
