TOLFTE KAPITLET.
Camp Laurence.
Betty var postmästarinna, ty då hon var den av systrarna som mest var hemma, kunde hon regelbundet sköta tjänsten, och hon tyckte om det dagliga bestyret att låsa upp den lilla dörren och dela ut posten. En julidag kom hon in med båda händerna fulla av brev och paket, som hon tillställde sina ägare överallt i huset.
— Här har mamma sin blombukett. Laurie glömmer aldrig bort den, sade hon och satte en frisk bukett i vasen som stod i »mammas vrå» och som aldrig var tom, tack vare den uppmärksamme gossen.
— Mamsell Margret March, ett brev och en vante, fortfor Betty och lämnade sakerna åt systern, som satt hos modern och stickade manschetter.
— Besynnerligt, jag glömde kvar ett par därborta, och här är bara en, sade Margret och betraktade den grå bomullsvanten.
— Tappade du inte den andra i trädgården?
— Nej, det gjorde jag inte, det är jag säker på, ty det fanns bara en på posten.
— Jag kan inte med att ha omaka vantar! Men lika gott, den andra kommer nog till rätta. Brevet jag fått är bara en översättning av den tyska visan jag bad Laurie om. Förmodligen har herr Brooke gjort den, ty det är inte Lauries handstil.
Fru March kastade en blick på Margret, som tog
