hennes hår och somnade för att i drömmar bo i sina luftslott.
Då klockan slog tolv och allt var tyst i rummen svävade en vit gestalt från säng till säng, slätande ut täcket här, jämkande en huvudkudde där; därefter stod hon en lång stund och betraktade ömt de oskyldiga ansiktena, kysste vart och ett av dem med läppar som framstammade en tyst välsignelse och bad dessa brinnande böner varav endast en moder är mäktig. Då, hon lyfte på gardinen och såg ut i den mörka natten, kom månen plötsligt fram ur molnen och kastade sitt sken över henne liksom ett klart, välvilligt ansikte, vilket i tysthet tycktes viska: — Var vid gott mod, älskande hjärta, det finns alltid ljus bakom molnen.
SEXTONDE KAPITLET.
Brev.
Då systrarna vaknade i den kalla grå daggryningen, tände de lampan och läste ett kapitel i sina böcker med ett allvar som de aldrig förut känt ty nu hade de gjort bekantskap med skuggan av den verkliga sorgen, vilken visade dem hur rikt på solsken deras liv förut varit. De små böckerna överflödade av hjälp och tröst, och medan flickorna klädde sig, kommo de överens att säga sin moder ett glatt, förhoppningsfullt farväl och att ej genom tårar och klagan nedstämma henne, då hon skulle anträda den sorgliga resan. När de gingo ned föreföll dem allt helt annorlunda mot eljest. Lika mörkt och tyst som det var utomhus, lika ljust och livligt var det inne. Att äta frukost så tidigt förekom dem besynnerligt, och även Elsas välbekanta ansikte tyckte de vara sig olikt, då hon sprang fram och tillbaka i nattmössan. Den stora kappsäcken stod färdig i tamburen, moderns kappa
