om den saken lika bra som du, förklarade Amy och såg mäkta viktig ut.
— Vi be Elsa säga oss hur vi skola göra och allt skall vara i ordning när du kommer hem, tillade Betty och gick genast efter dammborsten och baljan.
— Jag tycker att det är mycket intressant att ha litet bekymmer, anmärkte Amy tankfullt, knaprande på en sockerbit.
Systrarna kunde ej låta bli att skratta åt henne och kände att det gjorde dem gott, ehuru Margret skakade på huvudet åt att Amy kunde finna tröst i en sockerbit.
Vid åsynen av sin morgonbulle kände sig Hanna lugn igen, men då hon och Margret gingo att sköta sina plikter, kastade de sorgsna blickar bakom sig upp till fönstret, där de alltid varit vana att se moderns ansikte. Nu var detta borta, men Betty, som kommit ihåg fru Marchs vana i detta fall, hade ställt sig där, nickande åt dem lik en rosenkindad mandarin.
— Det kunde ingen annan än Betty kommit att tänka på! utropade Hanna och svängde sin hatt med av tacksamhet strålande ansikte. Adjö, Margret, jag hoppas att Kings inte skola plåga dig för mycket i dag och var inte längre orolig för pappa, tillade hon då de skildes åt.
— Och jag hoppas att faster March inte skall kraxa. Ditt hår klär dig, och det ser alldeles ut som en gosses, svarade Margret och sökte tillbakahålla ett småleende åt det stubbhårade huvudet, som på den långväxta Hannas axlar gjorde ett högst komiskt intryck med sitt nuvarande utseende.
— Det är också min enda tröst, inföll Hanna och förande handen till hatten à la Laurie, avlägsnade hon sig med samma känsla som ett klippt får en vinterdag.
De underrättelser som snart började anlända tröstade flickorna mycket, ty de fingo däri veta, att ehuru deras far var farligt sjuk, hade han likväl redan blivit bättre, vårdad av den ömmaste bland sjuksköterskor. Herr Brooke
