skickade en bulletin varje dag, och i egenskap av tjänstförrättande familjefar gjorde Margret anspråk på att för de andra uppläsa dessa bulletiner, vilka för varje dag blevo alltmer lugnande. Till en början voro alla ivriga att skriva, och digra brev nedlades omsorgsfullt i närmaste brevlåda av den ena eller andra av systrarna, som med sin Washingtonkorrespondens tyckte sig vara ofantligt viktiga. Då några av dessa brev voro ganska karaktäristiska låtsas vi göra oss skyldiga till en brevstöld och läsa dem:
- »Dyraste moder!
Det är mig omöjligt att säga hur lyckliga ert sista brev gjort oss, ty de nyheter det medförde voro så goda, att vi ej kunde annat än både skratta och gråta. Vad herr Brooke är snäll, och så lyckligt det är att de uppdrag han fått av herr Laurence hålla honom kvar i mammas och pappas närhet, då han är så nyttig för er båda. Flickorna äro alla goda som guld. Hanna hjälper mig att sy och envisas att få uträtta alla slags hårda sysslor. Jag skulle vara rädd för att hon överanstränger sig, om jag icke visste att hennes ’moraliska ansats’ ej räcker länge. Betty passar regelbundet som klockan på sina göromål och glömmer aldrig vad mamma sade åt henne. Hon är så orolig för pappas skull och ser mycket allvarsam ut, då hon sitter vid sitt lilla piano. Amy påminner mig litet emellanåt helt vackert om mina skyldigheter, och jag ägnar henne all den omsorg jag kan. Hon kammar sig själv och jag lär henne att sy knapphål och stoppa sina strumpor. Hon gör sitt bästa, och tror att mamma vid hemkomsten skall bli nöjd med henne. Herr Laurence vakar över oss som en moderlig gammal höna, såsom Elsa säger, och Laurie är en snäll och god granne. Han och Hanna hålla oss vid gott lynne, och det behövs verkligen, ty ibland känna vi oss alldeles övergivna och liksom fader- och moderlösa. Elsa är ett riktigt helgon, hon bannas inte alls och kallar
