mycket efter dig, mamma. Laurie och jag äro båda så stolta, och det är så svårt att be om förlåtelse, men då jag var den som hade rätt, så trodde jag, att han skulle göra det men det gjorde han inte. På kvällen kom jag ihåg vad du sade när Amy föll i floden. Jag läste i min lilla bok, kände mig bättre, beslöt att inte låta solen gå ned över min vrede och sprang så över för att berätta för Laurie att jag var ledsen. Jag mötte honom i porten, och då talade han om att han kom i samma avsikt. Så skrattade vi bägge två, bådo varandra om förlåtelse och kände oss glada och snälla igen.
Sedan jag hjälpt Elsa tvätta igår, skrev jag litet vers, och som pappa tycker om sådana där små barnsligheter, så skickar jag dem med för att roa honom. Giv honom min allra största omfamning och kyss dig själv ett dussin gånger från den upp— och nedvända
Tvätterskans visa.
Så stolt och så glad vid bunken jag står
och sjunger min visa igen;
den glänsande löddern till armbågen när
och mödan är riktigt en vän.
Jag sköljer och vrider, och hurtigt det går.
I solskenet torkar jag sen.
O, kunde vi två våra hjärtan ändå
så rena från synder och brist!
Om blott vi med vatten och luft kunde få
dem vita som lärft, förvisst
vi då ställde till, både stora och små,
en härlig stortvätt till sist!
Den idoge aldrig görs dagen för lång,
förnöjsamhet bor i hans sinn.
Han hinner ej tänka på sorgen en gång
och släpper den aldrig in,
