dessa ibland glömde bort dem, och det lilla hushållet liknade stundom ett urverk, vars pendel liksom tagit sig ledighet från tjänsten. Då längtan efter modern eller oro för fadern gjorde hennes hjärta tungt, stängde hon in sig i en viss liten garderob, gömde sitt ansikte i vecken av en viss gammal klänning, grät några tårar och bad en tyst bön. Ingen visste hur det kom sig att Betty såg så glad ut efter dessa allvarsamma stunder, men alla kände hur rar och hjälpsam hon var och hade ett riktigt behov att vända sig till henne för att finna tröst och råd i sina små bekymmer.
Ingen av dem insåg att vad de nu upplevde just var en prövosten för deras karaktär, och sedan den första ivern gått över, kände de att de uppfört sig väl och förtjänade beröm. Det gjorde de också, men deras misstag låg däri att de tröttnat på att uppfylla sina plikter, och denna lärdom tillägnade de sig först efter mycken oro och ånger.
— Hör du, Margret, du vore bra snäll, om du gick och såg efter hur det är med Hummels. Du minns väl att mamma bad oss att inte glömma bort dem, sade Betty, sedan tio dagar förflutit efter fru Marchs avresa.
— Jag orkar inte gå dit i eftermiddag, svarade Margret, makligt vaggande med kroppen, under det hon satt och sydde.
— Vill du inte göra det, Hanna? frågade Betty.
— Jag törs inte ut i blåsten så förkyld som jag är.
— Jag trodde du var nästan bra nu.
— Så pass bra är jag väl, att jag kan gå ut och gå med Laurie, men inte är jag så rask, att jag kan gå till Hummels, svarade Hanna skrattande, ehuru hon såg något förlägen ut över motsägelsen i vad hon sagt.
— Varför går du inte själv? frågade Margret.
— Jag har varit där varenda dag; det minsta av barnen är sjukt, och jag vet inte vad vi skola göra åt det. Madam Hummel är borta på arbete och Lotta sköter den
