March i Hannas ställe, så att gumman inte blir vid dåligt humör, och en av er, flickor, får stanna hemma och hålla Betty sällskap under en eller två dagar.
— Det gör jag naturligtvis, som är äldst, började Margret med orolig och självförebrående uppsyn.
— Nej, det skall jag, för det är mitt fel att hon blivit sjuk. Jag lovade mamma att jag skulle springa alla ärenden, och än har jag inte uträttat ett enda förklarade Hanna i bestämd ton.
— Vem av systrarna vill Betty ha hos sig? Det behövs väl inte mer än en heller! frågade Elsa.
— Jag vill ha Hanna, svarade Betty och lutade huvudet mot systern med en belåten blick som fällde utslag i saken.
— Jag skall gå och säga till åt Amy, sade Margret, som kände sig smått stött, men likväl på det hela taget var nöjd med Bettys dom, ty hon tyckte icke om att vara sjuksköterska, vilket återigen roade Hanna.
Amy opponerade sig på det bestämdaste och förklarade häftigt, att hon hellre ville få scharlakansfeber än gå till faster March. Margret talade förnuft, bad och befallde, men det tjänade till ingenting. Amy höll envist fast vid att hon icke ville gå, och Margret lämnade henne för att i sin förtvivlan fråga Elsa vad man nu skulle göra. Men innan hon hann tillbaka, hade Laurie kommit in i salongen, där han fann Amy snyftande med huvudet nedborrat bland soffkuddarna. [ förhoppning att Laurie skulle trösta henne, berättade Amy vad som hänt, men Laurie stack endast händerna i fickorna och gick omkring i rummet, varunder han småvisslade och drog ihop ögonbrynen, som om han varit försänkt i djupa tankar. En stund därefter satte han sig bredvid henne och sade med sin mest inställsamma ton:
— Var nu en förståndig liten kvinna och gör som de andra vilja. Se så, gråt inte, utan hör en sådan rolig plan jag har hittat på. Ni går till faster March, och jag
