Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/92

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
248
LOUISA M. ALCOTT


ARTONDE KAPITLET.
Mörka dagar.

Betty hade fått feber och var sämre än vad någon annan utom Elsa och läkaren anade. Flickorna visste ingenting om systerns sjukdom, herr Laurence tilläts ej att gå in till henne, varför Elsa skötte sjuklingen nästan ensam, och doktor Bangs, som alltid hade bråttom, gjorde sitt bästa, men överlämnade en god del åt den ypperliga sjuksköterskan. Margret stannade hemma, så att hon ej skulle medföra någon smitta till Kings, och skötte hushållet. Hon kände sig mycket orolig och en smula brottslig, då hon i sina brev till modern ej nämnde något om att Betty var sjuk. Hon kunde ej bli ense med sig själv att det var rätt att undanhålla sin moder sanningen, men hon hade blivit tillsagd att lyda Elsa, och Elsa ville icke höra talas om att man skulle underrätta fru March och »oroa henne för en sådan struntsak». Hanna uppoffrade sig för Betty både dag och natt, vilket dock icke föll sig svårt, ty Betty var mycket tålmodig och led utan klagan så länge hon visste vad hon gjorde. Men det kom ett stadium av sjukdomen då hon talade med hes och bruten röst, spelade piano på täcket, såsom om hon haft sitt kära piano framför sig, och försökte sjunga, ehuru hennes strupe var så svullen, att ej en enda klar ton kom fram — ett stadium, då hon ej kände igen de välbekanta ansiktena omkring sig, utan gav dem oriktiga namn och bönfallande ropade på sin moder. Då blev Hanna förskräckt, Margret bad att hon skulle få skriva och omtala verkliga förhållandet, och även Elsa sade att hon »ville tänka på saken, ehuru det inte var någon fara ännu». Ett brev från Washington ökade deras bedrövelse, ty däri omtalades att herr March blivit sämre och ännu ej på länge kunde hoppas få återvända hem.