Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/95

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
251
UNGA KVINNOR

ej ha blivit lyftad från hennes hjärta och i hennes ansikte avspeglades en sådan sorg, att Laurie genast frågade.

— Hur är det? Är Betty sämre?

— Jag har telegraferat efter mamma, svarade Hanna och gjorde med ett tragiskt uttryck i ansiktet förtvivlade ansträngningar att taga av sig kängorna.

— Har ni gjort det på eget bevåg, Hanna? frågade Laurie, i det han, seende hur hans väninnas händer darrade, nödgade henne att taga plats på en stol och drog av henne de motsträviga kängorna.

— Nej, doktorn sade, att vi skulle göra det.

— Ack, Hanna, så illa kan det icke vara! utbrast Laurie med förskräckelse målad i sitt ansikte.

— Jo, så är det; hon känner inte mer igen oss och talar aldrig om något annat än gröna duvor, som hon kallar vinranksbladen på trädgårdsmuren; hon är icke längre lik min Betty och vi ha ingen som kan trösta oss, då pappa och mamma äro borta, och Gud tycks vara så långt borta, att jag inte kan finna honom.

Tårarna runno ymnigt utför den stackars Hannas kinder, hon sträckte övergivet ut handen, liksom om hon trevade i mörkret för att finna ett stöd, och Laurie fattade den, viskande så gott han kunde, ty det var liksom om han fått något i halsen:

— Här är jag, snälla Hanna, luta er mot mig!

Hanna kunde ej tala, men hon tryckte sig intill vännen, vars deltagande handtryckning tröstade hennes stackars hjärta och tycktes föra henne närmare det gudomliga stöd, som ensamt kunde hålla henne upprätt i bedrövelsen. Laurie ville säga Hanna någonting vänligt och tröstande, men tungan vägrade göra tjänst, varför han stod tyst och milt strök hennes nedböjda huvud, såsom modern brukade. Detta var också det bästa han kunde taga sig till och skänkte Hanna större tröst än de mest vältaliga ord, ty hon uppfattade sin väns outtalade sympati och kände i tysthet den ljuva tröst, som tillgivenheten skänker sorgen. Snart