Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
252
LOUISA M. ALCOTT

torkade hon tårarna, som lindrat hennes smärta, och såg upp med tacksamhet avspeglad i sitt ansikte.

— Tack, Laurie, jag känner mig bättre nu, jag tycker inte längre att jag är så övergiven och vill försöka att bära vad som kan hända.

— Hoppas det bästa, det skall göra er gott, Hanna. Snart skall er mor vara här, och då blir allt bra igen.

— Vad det gläder mig att pappa är bättre, ty nu skall det inte kosta på mamma så mycket att vara tvungen att lämna honom. Ack, min Gud, det är som om alla sorger kommit över oss på en gång och jag fått den tyngsta delen på mina skuldror, sade Hanna suckande och slätade ut den våta näsduken på sina knän för att torka.

— Har Margret det bättre då? frågade Laurie och såg missbelåtet på henne.

— Ack, ja, visst är det svårt för henne också, men hon älskar inte Betty så högt som jag, och hon skulle inte sakna henne så mycket som jag. Betty är mitt samvete och jag kan inte leva utan henne. Jag kan det inte! Jag kan det inte!

Efter dessa ord dolde Hanna sitt ansikte i näsduken och grät förtvivlat, ty hon hade härdat ut tappert ända tills nu och aldrig fällt en tår. Laurie förde ena handen över sina ögon, men kunde ej tala förrän han lyckats övervinna den känsla av kvävning, som han erfor i strupen och bekämpa darrningen i sina läppar. Det skulle varit omanligt att gråta, tyckte han, men han kunde ej hjälpa det.

Då Hannas snyftningar saktat sig, sade han förtröstansfullt:

— Jag tror inte att Betty skall dö; hon är så god och vi älska henne alla så högt; jag kan inte föreställa mig att Gud ännu vill ta henne bort från oss.

— Goda och älskade människor dö alltid förr än andra, genmälde Hanna med kvävd röst, men upphörde att gråta,