ty vännens ord ingåvo henne förtröstan, trots hennes egna tvivel och farhågor
— Stackars Hanna, det är alldeles förbi med er. Ni brukar ändå inte tappa modet i första taget. Vänta litet, så skall jag springa efter något att muntra upp er med.
Laurie skyndade upp i övre våningen, tagande två trappsteg i varje språng, och Hanna lutade sitt värkande huvud mot Bettys lilla bruna mössa, vilken ingen tänkt på att taga bort från bordet där hon sist lagt den. Den måtte ha ägt någon magisk kraft, ty dess lilla ägarinnas undergivna sinne tycktes överflyttas på Hanna, och då Laurie kom nedspringande med ett glas vin, tog hon emot det småleende och sade modigt:
— Skål för min Bettys tillfrisknande! Ni är en bra doktor, Laurie, och en tröstande vän som ingen. Hur skall jag nånsin kunna löna er? tillade hon, då hon kände sina krafter stärkta av vinet och sinnet lättat av de vänliga orden.
— Jag skall låta höra av mig med min räkning litet emellanåt, och för natten vill jag ge er något som värmer ert hjärta mer än ett glas vin, svarade Laurie, vars ansikte strålade av tillfredsställelse över något som han hittills lyckats hålla inom sig.
— Vad är det? frågade Hanna förvånad och för ett ögonblick av idel förvåning glömmande sin sorg.
— Jag telegraferade till er mor igår, och Brooke svarade, att hon skulle komma genast och vara här i kväll, och då blir allt bra igen. Är ni inte glad över att jag gjorde det?
Laurie talade mycket fort och blev blossande röd i ansiktet, ty han hade hemlighållit sin plan för att inte bedröva systrarna och göra Betty missnöjd. Hanna blev kritvit i ansiktet, störtade upp från stolen, och i samma ögonblick som Laurie tystnade, slog hon honom med största häpnad genom att slå armarna omkring halsen på honom och med ett anskri av glädje utropa:
