— Ack, Laurie! Ack, mamma! Vad jag är glad!
Hon gråt ej mer utan skrattade hysteriskt, hela hennes kropp skälvde och hon hängde sig fast vid sin vän som om hon blivit från sina sinnen genom den oväntade nyheten. Ehuru Laurie blev nästan utom sig av överraskning, visade han dock stor själsnärvaro; han klappade Hanna varligt i ryggen, och efter att ha märkt att hon lugnat sig något, kysste han henne blygt två gånger, vilket kom henne att på en gång vända sig om. Hållande sig till väggen, sköt hon honom sakta från sig och sade, dragande efter andan:
— Gör inte så! Jag menade ingenting med det, det var rysligt gjort av mig; men det var så snällt av er att telegrafera, fast Elsa inte ville det, att jag omöjligt kunde låta bli att omfamna er. Berätta hur ni kom på den idén och ge mig inte mera vin, ty då kan det hända att jag tar er i famn en gång till.
— Det skall jag inte göra! sade Laurie skrattande, medan han ordnade sin halsduksknut. Jo, det var så, att jag kände mig orolig, och på samma sätt var det med farfar också. Vi tyckte att Elsa gick något för långt i utövandet av sin myndighet och att er mor borde underrättas om hur det hängde ihop. Hon skulle aldrig förlåta oss, om Betty — om någonting inträffade, ni vet vad jag menar. På det viset fick jag farfar att säga att det var hög tid att vi gjorde någonting, och så kilade jag igår av till telegrafstationen, ty doktorn såg allvarsam ut och Elsa skulle ha tagit huvudet av mig, om jag föreslagit att skicka av ett telegram. Och så telegraferade jag och kände mig belåten därmed. Er mor kommer, det vet jag, och sista tåget är här klockan två i natt. Då skall jag hämta henne, och ni behöver inte göra något annat än att sansa er och lugna Betty tills er mor är här.
— Ni är en ängel, Laurie! Hur skall jag någonsin kunna tacka er?
— Omfamna mig en gång till! Jag tror nästan jag
