Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
255
UNGA KVINNOR

tycker om det, sade Laurie och såg litet skälmsk ut, vilket han ej gjort på fjorton dagar.

— Nej, tack! Men jag skall säga åt er farfar att göra det, så snart jag träffar honom. Se så, grumsa inte utan gå hem och vila er, för ni måste vara uppe halva natten. Gud välsigne er, Laurie.

Hanna hade härunder retirerat till ett hörn av tamburen, och då hon tystnade, försvann hon genast ut i köket, där hon satte sig på en träknubb och berättade för de församlade kattorna att hon var så lycklig, så lycklig, medan Laurie återvände hem, medveten om att han handlat som han bort.

— Han lägger sig då i allting, den pojken, men jag förlåter honom och hoppas att fru March hinner hit i rättan tid, sade Elsa, vilken såg ut som om en sten fallit från hennes bröst, sedan Hanna berättat den glada nyheten.

Margret brummade litet och funderade över brevet, medan Elsa städade i sjukrummet och gräddade ett par tårtor, ifall matmodern skulle ha med sig något oväntat sällskap. En frisk fläkt tycktes blåsa genom huset, och någonting bättre än solsken upplyste de ödsliga rummen; allt tycktes upplivat av förhoppningen om en lycklig förändring; Bettys fågel började åter kvittra och en halvt utsprucken knopp upptäcktes på Amys törnrosbuske i fönstret; brasan sprakade ovanligt muntert och för varje gång systrarna möttes, spred sig ett solklart leende över deras bleka ansikten, då de omfamnade varandra och förtröstansfullt viskade: »Mamma kommer! Mamma kommer!» Alla voro glada utom Betty; hon låg i en tung dvala, lika omedveten om hopp och glädje som om fruktan och fara. Det var en ömklig syn — det en gång så rosiga ansiktet var förändrat och avmagrat, de en gång så flitiga händerna svaga och avtärda, de en gång leende läpparna tysta och det en gång vackra, välkammade håret låg upplöst och hoptovat på huvudkudden! Hela dagen låg hon så och reste sig endast emellanåt mumlande: »Vatten!» med så