14
De tvenne Plantorna.
En morgonstund såg jag en snöhvit arm
Fram mellan häckens blomstergrenar sticka;
Klart såg jag den ifrån min fönsterkarm,
Uppå den mjella var det skönt att blicka!
Ha, tänkte jag, der får jag se min flicka!
Men intet mer likväl än armen kom,
Jag såg dock flickan uti andanom.
Hvad gör hon der? tyst, tyst! Ack, låt mig se!
Två späda plantor synes handen bära,
Dem tänker hon plantera ut kanske;
Ack, ja! der stå de re’n, så tätt och nära,
Som qvinnans oskuld står till mannens ära,
Men fast ej ord från hennes läppar kom,
Förstod jag flickan re’n i andanom.
Hvar morgonstund såg se’n jag alla dar
På samma ställe — dock ej armen mera —
Men i dess ställe der ett öga var,
Så klart och rent, som tusen, om ej flera;
Det tycktes plantans rötter jemt studera.
En dag hon fann dem sammanvuxna, som
Två hjertan växa hop i andanom.
Full af hin håken, full af argan list,
Gick jag en gång också att dem beskåda!
Ty äfven jag tänkt blifva botanist;
