Stod då en smärtväxt flicka framför mig,
Så mjuk till medjan, och så rik till barmen;
Den första glädje på min lefnads stig,
Den första salighet jag känt i barmen!
Vid denna syn hur hänryckt stod ej jag;
Jag ärans lockelser och gyckel glömde,
I blomsterorden af dess anletsdrag,
Jag läste nu — den första dröm jag drömde.
Och ärans lagerkrans ej bryr mig mer,
En annan krans mig kärleksguden skänker.
Och åt all verldens höghet nu jag ler,
Jag njuter lifvet i hvad godt jag tänker.
Min lycka vet jag äfven, fastän ung,
Att vaka öfver, ifrån punkt till pricka,
Och i min hela verld så är jag kung
Och drottningen deri, — se der min flicka.
J lyrans söner och J svärdets män,
Som rastlöst äflens för att äran vinna,
Om J ej lären snart att le åt den,
Till stoft J skolen för dess fötter brinna.
Vår tid är klen. Vi äran icke få
På öppen väg, som männer längre söka,
lill henne nu — blott bakportsvägar gå,
Och fädrens sköldmö vorden är en — —
