Den här sidan har korrekturlästs
31
Om utur ledet der en man med värma
För landets ära framstår någon gång;
De högvälborne tro blott honom svärma,
Och svärmeri — fy dång!
För hvarje bragd som lik en ljungeld blänker
Med härlig glans från häfdens alla blad,
Oss dagen nu — med all sin storhet — skänker
Högst — blott en storparad.
Och krigets sköna ungdomsdröm förflyktar,
Närvarandet står lumpet framför mig;
Men ännu drömmande jag ögat lyktar
Och, hell, nu ser jag dig.
Till dig jag längtar. Dagens tomma hvimmel,
Med all sin vapenglans, bedragit mig.
Må hela verlden dock stå utan himmel,
En äger jag i dig.
