Böner till Hulda.
Rikt är hjertat, rik är själen,
Rikare än vårlig jord;
Men deraf, ack, största delen
Rymmes ej i våra ord;
Derföre förlåt mig, milda väsen af en bättre dag,
Om mitt tal ibland är fattigt, se derföre rår ej jag;
Blott då jag är ensam lemnad, då omkring mig tystnad rår,
Lifvets rikedom i bröstet vingar utaf sången får.
Mild är känslan i mitt inre,
Mildt är ordet i mitt bröst;
Men det tål dock desto mindre
Språkets form uti min röst;
O, förlåt mig då, du fagra, att mitt tal ej hörs dig så
Hviskande som vestanvindar, klingande som vågsvall blå.
Jag är fostrad upp bland fjellen, våren var min amma der,
Men mig stormen lärde tala, stormens fosterson jag är.
Blygsamt 6er mot dig mitt sinne,
Blygt det är som blommans knopp,
O, du är mitt första minne,
O, du blir mitt sista hopp!
