Den här sidan har korrekturlästs
36
Smekta allenast
Lätt utaf vestan
Vindarnes majfläkt. —
O, huru fattig
Syntes mig icke
Deremot Norden,
Med sina höga
Mosslupna klippor;
Med sina dystra
Mörkgröna tallar,
Hvilka blott vintern
Vågar att famna.
O, huru fattig! —
Men som min tanke
Svärmade så,
Nalkades Hulda.
Sjelfmant hon satt sig
Leende i mitt
Gungande knä;
Och sina runda
Liljhvita armar
Lindade kring mitt
Klappande bröst;
Och sina ögon,
Oskuldens himlar,
Fäste hon på mig;
Och i det kinden
Glödde, hon slutligt
Bjöd mig de friska,
Rosiga, läppar:
Menniskosjälens
