Anima.
Står själen icke ännu qvar!
Förrn ännu jordens dunkla klot
Sig rullade i rymdens öken,
I tvenne evigheters svalg,
Stod Anima med sänkta vingar,
I paradisets, ljusets himmel,
Vid fridens höga stjernethron.
Hon ofta satt, vid lifvets källa,
Omstrålad af sin helgon-gloria,
Och såg sin bild i källans spegel,
Och drack dess klara, rena nektar.
Med mången vingad cherubin;
Hon lekte ofta uti glansen
Af Herrans anlet, med de hulda,
Ack, alltid morgonfriska englar,
På evighetens glada slätter,
Der ros och lilja om hvarandra
Stå hviskande, i hjertats oskuld,
Om dagen utom sig och inom;
Hon spelte ofta med de lutor,
De silfverskinande, som sedan
Allfader såsom stjernor hängde
1 hvälfningen af högblå rymd;
Och tonerna, som lätta vingslag,
Omsusade dess inre väsen,
