Och hvälfde himlar kring dess blick.
Men synden kom. De onda magter,
Som bodde uti djupets öknar,
Förförde henne, och dess oskuld
Låg bruten, som en markens blomma,
Då löste Skaparen i höjden,
Från mjella skuldran ljusets vingar;
Hon dömdes uti stoftets hand.
Dock förr’n hon skildes ifrån himlen,
Från salighetens stjerne-boning,
En minnesbok hon fick af honom,
Der än hvart blad var hvitt och rent;
Ack, mången cherubin och mången
Af evighetens milda englar,
Nedskref i den en minnes-rad,
Och mången tecknade sin bröstbild,
Med strålar i etheriskt skimmer;
Men mången, mången lade äfven,
Små blå förgät-mig-ej deri:
Och minnesboken är vårt hjerta;
Ibland den öppnar sig, då brinner
Hvar minnesrad för själens öga,
Och hvarje engels bröstbild skymtar:
En hugkomst från en flyktad himmel;
Men på de smärta stänglar skjuta
Ock blomstren uppåt, och då synas,
Då glänsa fram i ögats hvälfning,
Och tårar, tårar kallas de.
Nu vandrar Anima kring verlden,
Och blytung hvilar domens boja
Sida:Ungdoms-Bilder.djvu/55
Den här sidan har korrekturlästs
51
