66
«En yngling jag älskat från barndomens år,
Ditt öga han hade, men ljusare hår;
Han hade din haka, han hade ditt bröst,
Men fjunig var hakan och späd var hans röst.«
«Till främmande länder han vandrade bort,
Men kommer väl åter till mig innan kort.
Sju år har allredan jag väntat derpå,
Dock icke för länge jag väntat ändå.«
«O flicka! din kärlek var barndomens lek,
Och säkert den äfven med barndomen vek.
Tro derföre ej, att en fjunhakad vän
Tillbaka skall komma från fjerran igen.«
«Nej, riddare, nej! Förr min yngling vill dö
Förr’n trolöst han sviker sin älskade mö:
På bröstet han bär ju min bild och mitt hår,
Och skrifvet i hjertat mitt namn äfven står.«
«Så vill jag då fly,« blef den främmande vid,
«Och söka mig döden i kamp och i strid;
Men ser du en vålnad, med blodiga drag,
En gång uti drömmen — så vet — det är jag.
Och långsamt bortred nu den riddarn så huld,
Med strålande harnesk och hjelm utaf guld.
«Ack, riddare, stanna! jag älskar — dock nej —
Fly! stanna! — Nej, fly dock! jag älskar dig ej.«
