II.
Fredriks monolog.
— — — En rosig lek var dess kind, dess hy
Var silfret lik på en morgonsky;
Men egensinnet kring henne lekte,
Och lögnen sjelf hon till sanning smekte.
Min kärlek väckte hon upp, men den
Hon kastat bort som en blomma se’n.
Nu vill jag strida emot mitt hjerta,
Nog är jag större än hvarje smärta.
Ack, flicka! flicka! Hvad är du väl?
En kall, fast skimrande blank juvel —
Och kring din barm, hvad den äfven gömmer,
Bland liljor ligger all flärd och drömmer.
Din bleka kind icke mer mig rör.
Armodet hvilar derinnanför:
Och dina tankar som blommor flyta
Förutan hjertblad på lifvets yta.
På dig jag aldrig skall bygga mer,
Men stiga ensam i grafven ner;
Det ordet jag tar aldrig tillbaka:
Den som kan lida, kan ock försaka.
