Den här sidan har korrekturlästs
72
III.
Marias öde.
«Han är borta, kan försaka,
Var ej, som en vedja, svag;
Men han kommer väl tillbaka,
Såg väl att jag lekte, jag.
Trumpen kärlek är som dyster
Sorg uti ett bröllopshus:
Kärleken är vårens syster,
Den bör vara glad och ljus.
Men han dröjer, kanske väntar
Han derute, full af harm;
Snart han dock på dörren gläntar,
Och jag ligger vid hans barm.
Jag har lekt med honom, tänker
Leka nu med mig igen:
Vingar det åt stunden skänker,
Gör den till en Amor än.«
Så satt Maria alltjemt och tänkte,
Men hjertat skänkte
Ej henne ro: ty med Fredrik den
Var borta än.
Och veckor gingo; hon dem beräknar,
Men kinden bleknar,
Och af dess rosor till slut det var
Ett sken blott qvar.
