4
Tillegnan.
Blåögda dotter ifrån söderns friska
Och sommarvarma verld,
Der vindar, såsom halfdöd harpton, hviska,
I lagerkronor, om sin lefnads färd;
För dig jag lägger nu, i sång och dikt,
Min tankes sagospel, min känslas bikt.
Blif mild mot dem: det milda är det sanna,
Det qvinligt sanna dock!
En himmel hvilar på dess blida panna,
En stjernkrans gungar i dess lätta lock;
Der mildhet blickar, springer lifvet opp,
I diktens former, såsom ros och knopp.
Far varm också! I sången bor det värma,
Och värma fordrar den;
Till lif och kärlek söker den sig närma,
Och varmt är lifvet, varmt är kärleken;
De båda sitta uppå solens klot,
Och jorden rullar varm vid deras fot.
Hvad djerft du finner, glöm det! Sångarsinnet
Ar ju en örn, som byggt
Sig djerft och stolt ett örnebo i minnet,
Och emot hoppet sträcker ut sin flygt.
Af färdens djerfhet just dess styrka känns;
Det vet en skapelse, men ingen gräns.
