Den här sidan har korrekturlästs
76
Och jag förstod ej kärleken,
Af kyssar minskas icke den!
Och jag blef hans i fröjd och smärta,
I hvarje kyss han fick mitt hjerta.
Dock denna tiden flyktat har,
Fast spåren stå för evigt qvar.
Farväl, du sköna tid: ditt minne
I bröstet bor, en sol derinne.
Och denna solen lyser klar
Uppå hvar tanke, som jag har;
Men tankarna, mitt hjertas vänner,
Bli blekare; ty solen bränner.
Och mattare blir ock min hand,
Den tappar spolen ju ibland;
Och mattare blir foten äfven,
Den glömmer till att trampa väfven.
Dock, fot och hand, o trampen på!
Min svepning vill jag färdig få;
Se’n kom, du död! Jag re’n dig känner:
Ack, död och kärlek äro vänner.