100
dagar, en vissnad ros eller en liten bleknad flagga. På mitt skrifbord ligger en skildring af ett skandinaviskt studentmöte i Kristiania och på titelbladet har dess forne ägare, en numera afliden professor, med skälfvande hand nedristat orden: Et ego in Arcadia. Det var hvad skandinavismen en gång var, en strålande framtidssyn buren af de ungas hopp och drömmar, och det kändes helt visst bittert för mången sådan gammal skandinav att efter 1905 nödgas låta den sista illusionen fara.
Såsom ett mer bestående resultat af den skandinaviska rörelsen torde man böra få anse uppkomsten af den allmänna studentföreningen 1846.
Dess bildande föregicks naturligtvis af en liflig pressdiskussion, bland annat i den af Johan Nybom under året 1846 utgifna lilla tidningen Studentbladet, och många smärre broschyrer i frågan sågo dagen. I dessa preliminära debatter fixerades nationernas ställning till den tilltänkta studentföreningen på ett sätt, som icke saknar sitt intresse för oss. En af de ofvannämnda författarna, C. H. Rundgren, som ju kan betraktas som förslagets egentliga upphofsman, menar, att studentkåren representerar trenne intressen, det moraliska, det vetenskapliga och det borgerliga. Det första intresset tillgodoses bäst genom nationen, hvars närmaste uppgift blir att åtaga sig ansvaret för studenternas moraliska fostran; det vetenskapliga intresset åligger de olika fackföreningarna och det borgerliga slutligen den allmänna studentföreningen. Med dessa erinringar må det vara nog. Från dessa utåt vända sidor af nationens lif, kan det nu vara på tiden, att vi vända oss till dess egen inre utveckling.
