108
till ett följande landskap, mötes delta med ett bleklagt nej. Häröfver beklagar sig von Zeipel, »förmenande sig härutinnan hafva af nationen blifvit hårdt och orättvist behandlad», hvadan han i förtrytelsen häröfver afsäger sig sitt seniorsskap. Det är tydligt, att de estetiska och politiskt-historiska intressena, som lågo i tiden, äfven skulle verka bestämmande vid valet af ämnen för dessa seniorsföredrag. Tassos lefnadsöden, orsakerna till den engelska revolutionen under Carl I, Goethes Wilhelm Meister, den politiska jämnvikten i Europa, den albanesiska frihetshjälten Georg Castriotts lif, Lamartines Girondisternas historia äro sålunda några ämnen för tal och föredrag under denna tid. De rena fackintressena saknas väl icke alldeles, men stå tydligt nog i skymundan.
Understundom kunde seniorsföredraget utbytas mot en parentation öfver någon afliden landsman eller hedersledamot. Sålunda föredrog Carl Fr. Nordenson den 9 december 1843 en minnesteckning öfver nationens forne hedersledamot Anders Isak Boberg, och likaledes den 1 juni 1844 Johan Efraim Markström en öfver nationens aflidne inspektor, professor Carl Jonas Almquist. Den 3 december 1845 parenterade mag. J . E. Ekelundh öfver framlidne pastor primarius i Stockholm C. P. Hagberg; och den 4 oktober 1849 föredrog mag. Hagberg en minnesteckning öfver nyligen aflidne hedersledamoten, brukspatron von Zeipel. Till Carl von Zeipels bortgång är en liten tidningspolemik att anteckna. Palmblad hade i sin tidning, Tiden, ristat en runa öfver den bortgångne skalden, hvarvid han pietetslöst nog vidrört sidor och förhållanden af skaldens ungdomslif, hvilka nationen med all rätt förresten menade borde öfverlämnas åt glömskan. Det är ett vackert uttryck för de känslor, hvarmed nationen ansåg sig böra slå vakt kring en afliden landsmans minne, då den beslutar att
