af slika angelägenheter, utan att någon bestämd person kunde dragas till ansvar härför. Men om virrvarret och oegentligheterna i förvaltningshänseende får man onekligen ett starkt intryck, då det t. ex. tid efter annan klagas öfver att värdehandlingar, såsom köpebref, brandförsäkringsbref, reverser och skuldförbindelser af olika slag bortkommit; vidare att obetalade termins- och klubbafgifter utan vidare efter någon termin afskrefvos o. s. v. Trots dessa missförhållanden torde nationens ekonomiska ställning i stort sedt icke varit afsevärdt sämre än förut, äfven om det gärna kan medgifvas, att den kunde varit bättre. Ju mera nationen växer i höjden — dess medlemsantal är 82 vid vår periods början, eller vårterminen 1840 — desto mer förgrena sig dess ekonomiska linjer åt olika håll. Det är icke möjligt att här följa dem alla, särskildt under denna period, så tilltrasslade som de voro. Det är ju icke heller nödvändigt. Men några små randanmärkningar till kapitlet om nationens ekonomiska tillstånd under denna period kunna kanske intressera. Så galet ställdt som det af ofvanstående uppgifter angående räkenskaper och förvaltning kunde synas, var det väl ändå icke, eftersom nationen menade sig kunna meddela en hel del befrielser från terminsafgifternas erläggande, icke endast åt åtskilliga betryckta landsmän, utan äfven utsträcka dessa befrielser för en hel klass inom nationssamhället. År 1846 väcktes nämligen förslag om, att de af nationens medlemmar, som till staden erlade ordinarie skatt, skulle från terminsafgifter varda befriade. Landsmännen togo saken i öfvervägande vid flera tillfällen, och den 9 oktober 1852 ägde afgörandet rum. »Inspector, professor Anjou, begagnade detta tillfälle för att i några behjertansvärda ord fram hålla hvilken nytta och obestridlig vinst bereddes
så nationen i allmänhet som synnerligen dess yngre
