120
Drottninggatan och i Geijersdalens sluttningar sticka backsipporna fram. Prins Karneval rider för första gången genom Upsala gator. Han sitter stolt och vacker att skåda på sin häst. Den röda sammetskappan och det gyllene skärpet lysa i solen. Fjädern i baretten och det lockiga guldgula håret fladdra i vårvinden. Flickorna sträcka ut halsarna genom fönstren på Ågatan för att bättre kunna se honom, och småpojkarna hålla jämna steg med hans ädla springare ända ut på vägen till Polacksbacken, där karnevalståget upplöser sig.
Naturligtvis voro upplänningarna med. Redan dagen förut hade det beryktats i staden, att de ämnade fira dagen med Kalle Winters begrafning; en slags parodi på akademisk högtidlighet, och de mer invigde visste berätta, att det var Daniel Hwasser, som kokat ihop programmet. Hvem Kalle Winter var, syns af titelbladet till det tryckta minnestalet:
»Framl. Landshöfdingen öfver Snö-regionen,
en af de fyra i svenska årstidernas samfund,
Commendören af gyllene vargskinnspälsen,
Riddaren och Commendören af Svarta Botforen,
Med stora skaftet, Riddaren af Lappvanterorden,
Riddaren af snöplogen och dubbla fönsterrutan
i briljanter, ordföranden i tandhackningskommittén,
Ordföranden i sällskapet: »För öm och frusen fingervård»
Hedersledamoten i flera in- och utländska kylda sällskaper m. m .
Herr Förre Kalle Winter.»
Begrafningen började med ett recitativ mellan tvänne sångare:
»Den förste: Är Kalle Winter död?
Den andre: Jo, något är vårt svar.
Han dog en morgonqvist vid första hanegället.»
