124
upplänningarna hade tydligen en stor dag nu som tjugu år senare vid ett liknande tillfälle.
Till historien hör, att den med så mycken heder jordade Kalle Winter hade den taktlösheten att redan under natten uppstå ur sin graf. Nästkommande dags morgonsol lyste öfver en präktig nyfallen snö. Och det berättas[1], att en medicofilare af Helsinge nation, Klosterlasse kallad, vaknade i Sandgropen den morgonen öfverhöljd af snö. Lyckligtvis ådrog han sig intet men däraf. Om upplänningarnas insats i de följande årens karnevaler — de firades nu hvarannat år — veta vi intet förrän år 1853, då upplänningarna kommit på den bizarra idén att framställa Victor Hugos Ringaren i Notre-Dame, som af Torslovska sällskapet förts fram på Upsala teater.
Nyblom skrifver därom:[2] »Vi hade en vacker Esmaralda, August Åkerlind, en mängd zigenare, en skara pariserpöbel och en vidrig Qvasimodo, född som narrpåfve, ridande baklänges på en usel krake, själf halt, puckelryggig samt med narrdräkt och biskopsmössa, hånad af hela världen och hållande den tillbaka». Ringarens roll utfördes af Nyblom själf.
I nationens valborgsmässo- och majfirande kulminerade årets nöjeslif. I allmänhet torde första majfestligheterna ha varit förlagda till Eklundshof, där man år efter år lät uppföra en särskild träbarack för nationens räkning. De till »utklädningarna» inköpta och förfärdigade kostymerna bortslumpades sedan till vrakpris. Säkerligen sparades det icke på pengarna, då det gällde dessa fester, men när en i någon mån sparsammare och försiktigare regim införts i nationen, hände det allt oftare, att man, såvida icke brunnssalongen eller kägelbanan
