142
lumpna och usla anda, hvarmed den vädjade till sina läsares lidelser, och förnämligast syntes hafva till syftemål att väcka hat och fiendskap mellan samhällets olika klasser, tillföljd af hvilket allt tidningen ej borde anses vara värd att upptagas i hederligt folks sällskap och man fortfarande måste anse dess närvaro å nationens läsrum såsom en skam för nationen, trots det att det ej vore nationen sjelf, utan blott några dess medlemmar, som på densamma prenumererat.» Svårligen kan man dock komma ifrån, att bakom denna grundliga afbasning stucko politiska meningsskiljaktigheter fram. Oppositionens män, bland hvilka märktes den serafiske Åkerberg samt herrarne Esaias Henschen och Löfgren, synas ha aktat sig för att i onödan utsätta sig för elden från fiendernas skyttelinjer och mest hållit sig på defensiven. Deras bästa skydd har tydligen varit att hålla sig kvar inom toleransens och yttrandefrihetens förskansningar, bakom hvilka de tydligen redt sig bra, eftersom de hem buro kvällens eller rättare nattens seger, efter hvad det synes, dock med knapp majoritet. Fäderneslandet gjorde alltså sitt intåg på nationens läsrum. När man betänker, hur snöpligt Polyphem afvisades från nationen i vårt århundrades början, så skönjer man, att ett godt stycke väg redan ligger bakom oss.
Nyare vindar börja blåsa inom nationen, ett radikalt parti fanns där, och segervind susade redan i dess fana. Från vår nations synpunkt synes alltså år 1866, representationsreformens år, ha haft en betydelse som vida öfvergår 1879, Röda rummets år. Visserligen kan man med allt skäl förmoda, att en reaktion inträder under 70-talet, en reaktion, som Strindberg tecknat i sina själfbiografiska skisser,[1] men 80-talismens betydelse gentemot denna
- ↑ En intressant, på bredden gifven teckning af dessa tiders studentlif föreligger i den i dagarna utkomna stora biografien öfver Oscar Levertin af Werner Söderhjelm.
