146
Det ena, att dessa ynglingaskaror, generation efter generation, då de lämnat läroverket, äfven lämnat mig, och jag kände, att de ryckt med sig en del af mitt hjärta. Det andra, som gaf mig vemodsstämning, var den tanken, att de af kamraterna i lifvets skola, där de nu inträdde, icke alltid skulle så kringjublas, och att den storm, som skulle susa kring dem, icke alltid komme att blifva en bifallsstorm.
Då jag nu ser Eder nationsförening, i hvilken de flesta af dessa unga ingått, så förefaller det mig, som såge jag här åter den förlorade del af mitt hjärta, hvarom jag nyss talade. Jag får icke säga hela mitt hjärta, ty jag måste reservera en del äfven åt andra nationer.[1] — — —
Jag har ej heller glömt, att mig vederfares en ära. Och den ära, som ungdomen gifver en man, den sätter jag högt i pris. Den är, om jag så får säga, af mera allmänt mänsklig natur. När man blir äldre, begränsar man vanligen sin verksamhet till en viss sfär, ja man vill kanske icke gärna tillerkänna den åt någon annan än den, som arbetar inom denna sfär på precis samma sätt, som tillhör samma lilla skola eller parti som man själf. Men ungdomen har allt för nyss ammats vid naturens allnärande modersbarm för att ha hunnit förtvina till en så ensidig partikularism. Den vind, som blåser öfver en ynglings lockar, är frisk, och när en sådan vind blåser ära i en mans ansikte, då må han buga sig djupt. Ehvad den kommer i storm eller sakta väder, så bringar den mannens hjärta, som den berör, att skälfva i bäfvande fröjd.
— — — Et nunc juvenes ornatissimi, fratres amicissimi, vivat, vigeat, floreat atque in dies immaculata crescat
- ↑ Wikner var hedersledamot i 3 nationsföreningar.
