Uplandorum gloria. Dixi[1].» — Talet, som finnes intaget i boken »Mer om och af Pontus Wikner», Upsala 1913, är återgifvet efter denna och har af utgifvaren, L. Norblads bokhandel, välvilligt ställts till förfogande.
Helt visst blef Wikner sedan buren i gullstol och, när festen frampå småtimmarna var slut, ledsagad af landsmännen till sitt i Öfre Slottsgatan 15 belägna hem.
Det var en helt kort tid, nationen ägde förmånen att se Wikner med i sin närmaste krets. De många små notiserna i nationens protokoll vittna ändå om, hur älskad han var, och hur lifligt tankarna sysslade med honom. Den 3 december 1884 beslutar nationen om uppvaktning för Wikner med anledning af hans utnämning till professor i Kristiania, och naturligtvis uppvaktar nationen honom vid hans afresa dit. Förbindelserna fortsattes äfven sedan. Hälsningar och telegram växlades ännu så sent som ett par månader före Wikners bortgång. En kväll i maj månad 1888 spred sig i Upsala underrättelsen om Wikners död. Det finns en liten gripande skildring[2] af, hur sorgebudskapet mottogs af studenterna.
Några studenter gingo i Skolgatans alléer och talade dämpadt och tyst om den bortgångne, med rösten beslöjad af gråt. Det var ju i de dagarna, man hoppades få återse Wikner som professor i Upsala. »Kamrater, vi fingo icke Wikner hit lefvande, så måste vi åtminstone få hit honom död», säger någon. Man skyndar iväg till kårordföranden, men han var icke hemma, och så uppsöker man i stället sina kuratorer för att med deras bistånd få saken fram. Och det gick.
