biblioteksrummen förvandlades genom mellanväggarnas borttagande till ett enda större tidningsrum, medan biblioteket flyttades till rummen på andra sidan nationssalen. För att inrymma återstoden af biblioteket samt klubb- och teatereffekter måste nationen nu taga den intill förra biblioteket belägna dubbletten i användning. Reparationens afslutande högtidlighölls med en festlig kollation, då den nya scenen första gången kom i bruk. Vid samma tillfälle debuterade äfven den unge Tycho Tullberg som nationsskald.
Den ledande själen i 1871 års reparation var Josef Henschen, dåvarande andre kurator. Han synes efter det framlagda förslaget att döma i sällsynt grad ha ägt förmågan att vilja helt och stort, äfven om man kanske nödgas medge, att hans projekt icke på alla punkter svarade mot nationens ekonomiska bärkraft. Inom nationen mötte också Henschens förslag det lifligaste motstånd, bland annat af Ivar Afzelius. Typisk för vissa dåtida stämningar inom nationen är den af Afzelius författade granskningen af det Henschenska förslaget. Detta ger på flera ställen uttryck för en högst egendomlig pessimistisk känsla med hänsyn till nationens betydelse. Det heter sålunda på ett ställe: »Betänker man, att nationslokalen till följd af sitt aflägsna läge omöjligt, huru angenämt han än må vara inrättad, för flertalet af landsmän kan blifva af annat än underordnad nytta; borde väl knappast det omdömet kunna jäfvas, att en större uppoffring sådan som den föreslagna för ett ändamål, som aldrig till fullo kan uppnås, icke är välbetänkt». På ett annat ställe säges det: »Jag måste erkänna, att den tanken att se vår gamla nationssal förändrad till en rad praktfulla gemak för ett ögonblick på mig utöfvat en viss tjuskraft», etc. I det ursprungliga Henschenska förslaget ingick ock byggandet af en balkong. Häremot invänder
