»Mina käre landsmän!
Djupt beklagar jag del missöde, som hindrar mig att i dag personligen dela eder glädje. Jag hade länge fröjdat mig åt att gemensamt med Eder få helsa nationens främste hedersledamot, H. H. Erkebiskopen, då han i dag för första gången är Eder gäst. Jag hade så gerna velat i dag med Eder glädjas öfver det nya och trefliga skick, hvari vår nationslokal under sommaren blifvit försatt, och som ger så vackra löften om landsmännens trefnad och kamratliga samlif under kommande dagar. — Jag hade slutligen velat i dag af fullaste hjerta tacka Eder för den ära, I bevisat mig, då I ansett min bild värdig att uppsättas i Edert samlingsrum vid sidan af nationens forne inspektor, den oförgätlige Israel Hwasser. Men bunden vid sjuksängen kan jag nu endast skriftligen hembära Eder min tacksägelse.
Jag är stolt öfver denna heder, och den gläder mig mer, än jag kan det säga. Dock mindre för sjelfva hedern, än för det sinnelag mot mig, som I dermed hafven visat. Många, och outplånliga ur mitt minne, äro de bevis på Eder kärlek, Edert förtroende, som jag under de förflutna 14 åren fått röna, förtroendebevis, som verkat stärkande och föryngrande på den akademiska lärarens och ungdomsledarens ofta af möda och tungt ansvar nedtryckta sinne. Det är ungdomens lyckliga gåfva att med säker instinkt igenkänna sina verkliga vänner. Det är ungdomens icke