158
mindre lyckliga gåfva att varmt känna och lifligt visa de sympathier, som det redliga och kärleksfulla sträfvandet för dess bästa väcker, och den ser dervid mindre på resultaten än på den goda viljan. Det är dessa ungdomens egenskaper, som jag tillskrifver den heder, som mig i dag vederfares, och för hvilken jag nu aflägger min innerligaste tacksägelse. Jag kan nu med Horatius utropa: »Non omnis moriar!»[1] Ty då jorden längesedan gömmer mitt stoft och echot af mitt obetydliga namn längesedan förklingat ute i verlden, skall ännu min bild i nationens samlingsrum erinra kommande generationer af upländska studenter, att fordom en professor Mesterton fanns, som var en af Uplands nation afhållen inspector.
Mottagen, landsmän!, ännu en gång min tacksägelse och tron, att så länge mitt hjerta klappar, jag är mina landsmäns trofaste och tacksamme vän
C. B. Mesterton.»
Återstår oss slutligen att omnämna den tredje större reparationen under denna period. Den synes hufvudsakligen ha riktat sig på nationshusets yttre och verkställdes under sommaren 1883, men var icke afslutad till höstterminens början, hvarför nationen samlades till sitt första höstlandskap å Gestrike-Helsinge nations lokal. Då denna sista reparation företogs, var E. A. Wahrenberg andre kurator. Han var en af de första skattmästarna i nyare tid, som planmässigt inriktade sina sträfvanden
- ↑ Jag skall icke dö helt och hållet.
