160
tiden i sin bok.[1] Men nej, det är icke dessa särdrag vi här söka. Den som var med, kan ju efter behag komplettera skildringen med, hvad han fann bäst. Vi söka också här efter utvecklingstråden, den bärande linjen i det hela. Om vi så fråga oss, hvaruti denna periods egendomliga insats på nöjeslifvets område består, så kan man knappast tveka om svaret. Det är spexet. Häråt måste också några sidor ägnas, så långt det är oss möjligt med ledning af det icke alltför rikt hopbragta materialet.
Mellan den dramatiska konsten och studenterna finnes ju sedan äldsta tider intima förbindelser. Hur många gudar och gudinnor studenten under tidernas lopp hunnit bringa sin dyrkan eller afsvära sin tro på, en kärlek har han blifvit trogen, och det är Thalia och hennes konst. Lätt förståeligt förresten! Det fanns tidigt något i den teatraliska konstens väsen, som studenten måste känna en viss inre anslutning till. Genom hela sin ställning som student, utestängd från del reala lifvet, gafs honom här ett tillfälle att själf få vara med. Icke sällan bjöds honom från scenens diktade värld ett lätt njutbart extrakt af de andliga värden och stämningar, som behärskade honom och formade hans lifssyn. Så blef honom teatern ett stycke verklighetsuppenbarelse, handfastare, hårdare än det verkliga lifvets, och därtill skrudad i poesiens skimrande dräkt. Så blefvo de vänner, de två, vänner för lifvet och för århundraden.
Hvad nu särskildt Upsala akademi beträffar, så är ju vår äldsta inhemska dramatik knuten till den. Messenius och Hjärnes dramer spelades af Upsalastudenter »i den bästa salen på Upsala slott, den med ovidianska fabler sirad var.» Sjuttonhundratalet, i öfrigt så tolerant,
- ↑ Knut Nyblom: Upsala är bäst. Där pappan Carl Rupert slutade, där tog Manasse vid. Man kan bara uttrycka en stilla önskan, att det må så fortsätta.