medförde egendomligt nog förbud för teatersällskap att i Upsala och andra akademistäder uppföra skådespel och komedier, annat än vid marknaderna.[1] Länge bestod detta förbud. Ännu så sent som 1838 beslutar Uplands nation att i likhet med öfriga nationer ingå till Consistorium med begäran, att »Teatertrouper må få vistas i Upsala och der uppföra skådespel». Hvilket resultat denna framställning medförde, känner författaren icke, men sedan Upsala stad på 1840-talet fått den nya teatern uppförd, kunde väl i alla händelser förbudet icke längre upprätthållas. Den gamla, nu omoderna och allt annat än tillfredsställande »ladan» har sett många generationer af studenter komma och gå. Den kom till i lagom tid för att slå upp sina portar för 40—50-talets borgerliga idyller i Blanches och Hodells välkända genre. Sedan kom störtfloden af eleganta franska resonnörstycken och slutligen på 80-talet det Ibsenska dramat, till hvars repliker, framsagda af en fru Winterhjelm och en August Lindberg, man lyssnade i andaktsfull gripenhet.
Inom nationerna hade emellertid den dramatiska konsten länge fört ett tynande lif. Helt utdöd var den väl aldrig. I tillfällighetsdikten, ofta behandlande dagens on dits och välkända personager ur studentlifvet och professorsvärlden, slumrade frön till fram tidens nationsdramatik i dess egentliga form, spexet. Och den väl sjungna kupletten eller duetten, som Gluntarne, fordrade ju i regel för sitt utförande en viss dramatisk verve. En öfvergångsform till de egentligen dramatiska prestationerna var de sedvanliga utklädningarna, som regelbundet förekommo vid vårfesterna ute på Eklundshof. En sådan majfest firades den 12 maj 1865 och synes
ha varit very remarkable. Den samtida pressen ägnade
- ↑ Lewenhaupt a. a., s. 137 f.
