torde ha varit de mest bekanta. Del hade under denna period, troligen redan under 60-talets första år, uppkommit ett nytt slag af nöjestillställningar på nationen, hvilkas namn kort och godt var »fröjd». Det var ett slags dramatiskt och musikaliskt skämt, då publiken satt vid småbord i salen och lyssnade till de uppträdande. Vid dessa tillställningar medverkade naturligtvis nationens sångkör och det förut omnämnda musikkapellet, hvari särskildt Wilh. Hellman som violinist och Nils Westin som cellist excellerade genom utom ordentliga prestationer.
Med nationssången var det vissa tider nog så klent beställdt. Men sedan E. Verdier år 1866 blifvit sånganförare, upplefde sången en ny blomstring, som kulminerade under Mauritz Lundells tid omkring 1870—71, då den förut omnämnda sångarfärden företogs. Ledare för turnén var Ivar Afzelius, och resemarskalkar voro Eugéne Lewenhaupt och Nils Gustaf Westin. Turnén var endast afsedd att gälla Uplands städer, men kom genom oförutsedda omständigheter att utsträckas äfven till några andra. Sigtuna var den första staden, där en af andre tenorerna, Alfr. M. Pettersson, insjuknade och måste återvända till Upsala. Med gladt mod fortsatte man till Enköping. En vacker uppvaktning hölls här för den åldrige Arvid Afzelius, vid hvilken sångarna sjöngo skaldens vackra »Näckens polska», och Ivar Afzelius talade. Från Enköping reste man vidare till Norrköping på särskild inbjudan af en gammal landsman, stadsläkaren därstädes, Otto Vilh. Åberg.
Vid framkomsten omhändertogos sångarna genast af sin vänlige värd, som undfägnade dem med en så riklig frukost, att konserten gick skäligen klent, och pressen visade en ytterst obehaglig min dagen efter. I breschen trädde då som alltid landsmännens oersättlige Ivar och klarade hyskan, så godt sig göra lät. Från Norrköping
