i stoftet. Derför behöfves det en ledande stjerna, och en sådan vilja vi se i denna fana, icke i henne såsom fana betraktad, utan såsom symbol, som innebärande i sig en högre mening. Och hvad hon menar är detta: Såsom ljusets stridsmän blefven I satte i ledet, vakten Eder för mörkret! Hon talar till oss på en gång om barndomens rena minnen och om ynglingens bästa tankar; hon bjuder oss att icke blifva ovärdiga dem, som skänkte oss henne.
Men på samma gång hon innebär en stridens maning, bringar hon oss också segerns löfte. Ty strid och seger äro här ett; och se vi i fanan en kraftigt talande maning till strid, då skola vi ock på duken kunna läsa de ord, som förr en gång gåfvo kraft åt svigtande stridsm än: In hoc signo vinces, segern skall följa fanan.
Uppfatta vi så fanans betydelse, då kunna vi också lofva att hålla henne i helgd och vördnad, att älska henne i lust och nöd. Vi skola i henne se ett uttryck för de band, som fästa oss vid hem och fosterbygd, vi skola behandla henne som ett förbundsens tecken. Det är så vi skola visa, att vi förstått deras mening, som gåfvo oss henne, det är så vi vilja visa vår tacksamhet emot dem. Dem ensamt tillkommer vårt tack; men löftet som jag i nationens namn gifvit, det gaf jag icke åt dem allena. Då jag gifver det löftet, då må jag kalla fram för vår syn allt, som kan påminna oss om det, som gaf barndomen vård och fröjd, som skänkte ynglingen glädje och stöd.