slutar sin redogörelse med följande ord: »Säkert är att den länge skall minnas af dem, som bevittnade den; det strålande solljuset, de unga damernas förtjusande grupp, den högtidsklädda menniskoskaran, den utmärkta sången och de anslående talen.» Ett bättre betyg på ett offentligt uppträdande har Uplands nation näppeligen förr fått.
Några dagar därefter hölls på nationen en större bal, till hvilken de damer voro inbjudna, som arbetat på nationens fana, och det var vid detta tillfälle, som nationens förste kurator, Ivar Afzelius, uppläste de verser, med hvilka vår skildring började. Diktens sista strof må här också meddelas.
»Sitt verk de slutat — som nyfödd vår
nu strålar vår upländska fana
och när i sin glänsande skrud hon står
hon Uplands söner skall mana:
Tag Gud i din håg och minns din mö
och håll din fana så hvit som snö
och fri från stoft och från fläckar!»
Denna högtid, hvilken vi ägnat ett så pass utförligt omnämnande, är i mer än ett afseende symbolisk. Den visar oss Uplands nation på höjdpunkten af sin utveckling under den Mestertonska tiden. Han, som då stod i spetsen för nationen, befann sig ännu i sin kraftiga mannaålder. Om några år uppdyka allt tätare rykten om, att han af hälsoskäl ansåge sig nödsakad att nedlägga inspektoratet för den nation, vid hvilken han var fästad med så starka band. Ryktena besannades år 1887. På afskedsfesten den 22 oktober såg nationen sista gången sin inspektor hos sig, men den fordom så kraftiga och resliga gestalten var då redan bruten och svag. Två år därefter var han borta, och vid hans graf gaf Göran Björkman en vacker poetisk tolkning åt nationens sorg.
