Än hoppas jag att då och då
i Edert glada lag
den gyllne bägarn höja få
som under vårens dag.
Fast heder stor i dag mig händt,
än är jag dock student.»
Säkerligen kunde den stund, då Tycho Tullberg gjorde sitt inträde som inspektor, väcka till lif sådana minnen och ännu fler. Här i denna gamla sal hade hans fader suttit som inspektor, skymtade icke ännu hans förnäma fina profil där, och bars icke hans namn ännu på de stolta rytmerna af »Uppsvearnes tåg går med makt och med ära!» Här i trappan hade skolynglingen tidigt om morgnarna trefvat sig upp i mörkret med Livius och Cæsar under armen för att läsa latin för skoladjunkten, som bodde där inne i kammaren. Här hade han slutligen som student uppleft så mången glad stund i vänners lag. Minnen och drömmar måste ha susat honom till mötes, när han nu som inspektor befann sig här.
Skrifva historia om egen tid låter sig ju inte göra, perspektivet saknas, men den Tullbergska perioden af Uplands nations lif ligger dock som ett afslutat helt framför oss, och uppgiften måste på något sätt försökas. Kanske gifva framtidens uppländska studentgenerationer, hvad gångna släkten försummat att skänka oss — berättelsen om det gamla kära hemmet, hur det såg ut därinne, och hur man lefde där! Ett knippe små taflor, genrebilder med den ljusa färgton, man gärna vill se hos det man älskar, det ännu lefvande. Värmen och förtroligheten kunna ju också för en gångs skull få vara med, och icke behöfver karaktären af historisk sanning och verklighet förryckas, äfven där ljuset faller som allra varmast öfver taflan.
