190
Den Tullbergska perioden synes mig sönderfalla i tvänne hälfter med hvar sin särskilda egenart. Den stora restaurationen af nationshuset ar 1901 drager en tydligt markerad gräns mellan båda. Restaureringen och de mångahanda härmed sammanhängande praktiska och ekonomiska frågorna gifva sin tydliga karaktär åt den senare tidsperioden. En poetisk själ skulle kanske benämna dess min som butterhet. Närmare sanningen ligger det nog, om vi karaktärisera den som allvar, för all del utan alla ålderdomsskrynklor, allvar inför kräfvande och ömtåliga uppgifter af praktisk art, hvilka i denna bedröfligt opoetiska värld också måste ses om, äfven af en studentnation. Den perioden är kanske reelt sedt nog så värdefull och framgångsrik, fram för allt med afseende på nationens ekonomi och yttre lifskraft.
Om vi så fråga efter den första periodens charisma, så ligger den i det glada uppsluppna nöjeslifvet. Den fortsätter traditionerna från Mestertonska epokens gyllene år. Först må vi minnas sången. Hvilken samtida nation i Upsala hade att uppvisa maken till kvartett, mångdubbel ibland, bestående af idel O.D.-ister, under 80-talets sista och 90-talets första år! Det var, när Ruben Liljefors mönstrade under sin pinne första tenorer som E. Rönnblad, G. Wirgin, W. Kant, andra tenorer som W. Stoije, Villehad Ericson, Manasse och R. Lundmark, basar som
